Sushi VS ätstörning

På måndagar går jag på "ätstörningsgruppen", som jag kallar den. Det är alltså en gruppterapi för, eller kanske snarare emot, min ätstörning.
KBT i all ära, men satan i gatan vad det är jobbigt att ständigt få höra att man ska "utmana det som är jobbigt". Snark. Jag har fått nog av KBT. Låt mig få ha lite brister för fan!
Istället försöker jag tillämpa det som min bästa doktor säger - jag måste bli bättre på att säga ifrån, säga nej. Är man 33 år gammal (tack för b-day presenten Niezze!) så har man rätt att ha egna åsikter.

Idag kom det, igen:
- Ska vi gå och äta sushi?
Jag vägrade. Trots påhopp om att jag (eller ja, snarare min ätstörning då) skulle vara fåfäng och eventuellt taskig emot mina gruppmedlemmar om jag inte följde med. Men nej, jag gav inte upp. Dålig asiatisk mat har jag fått nog utav i Kina och det räcker.
Varför skriver jag det här? Jo, för sen under konversationen så kom det, kommentaren som jag hört så många gånger förr:
- Men de har ju yakiniku (eller vad det nu heter) också. Du kan ju äta det!

För hundrade gången: LUKTEN får mig att vilja börja gråta. Det är värre än ärtorna jag tvingades äta på dagis.