Ett gammalt minne:
När jag och mina kompisar var runt 10 bast sprang vi runt i grannskapet och pallade. Ett finare ord för att stjäla frukt, alltså.
Planerade, noga uträknande pallningar. Ibland innan skolan för att kunna ta med tanten på Pistolsmedsvägens goda äpplen till fruktrasten.
Vi hade koll på allt. Vart man "fick" bäst äpplen, bäst krusbär och de godaste plommonen (Zaizaba på Jennys gata).
Tänk så lättroad man var på den tiden...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att en lycklig barndom (inkluderande pallning i lagom format) grundlägger det sociala beteendet genom livet. Där lärde man sig testa gränser på ett sunt sätt, strategiskt genomföra the BIG APPLE HEIST och att uppskatta de bästa plommonen på förbjuden mark var en viktig fas i just den perioden.
När man blev glad över små saker. Då man vann en fin glaskula. När man fick varm choklad och extra goda mackor på utflykten. När man såg på livet med barns ögon. Då blev man lyrisk över att snön fallit för första gången under vintern. Idag svär man en smula och letar upp kängorna. Anyway, ännu ett blogginlägg med hög igenkänningsfaktor som värmde Emmo. :)
Bra att det värmde :) Det kan vara skönt att drömma sig tillbaka till den där tiden, då även de små sakerna räknades och gjorde en glad.
ooo, jag minns när vi i neighbourhooden brukade tjuvplingapå på folks dörrar. en mamma till en som var några år yngre än oss blev alltsomoftast helt skogstokig av det där, och började jaga runt bostadsområdena med bil. man låg o tryckte bakom någon gran o höll troligen på att pinka på sig, men ändå var det så jäkla spännande. vilka härliga tider!
Jenka: i våra kvarter var det du skriver om preciiis det folk gjorde när de plingade på och frågade om man skulle med ut och "busa".
Jag var dock, som nu, en fegis och vågade inte riktigt vara ute och spränga brevlådor och tjuvplinga, men pallningen hade jag konstigt nog inga problem med. I'm such a dork.
Skicka en kommentar