Det var en dag i högstadiet och gymnastik stod på schemat. Vi skulle stöta kula, något som jag - hör och häpna - faktiskt var ganska bra på! Till skillnad mot resten av gymnastiken.
Anyway. I min klass gick en kille som hette P-O. När han lattjade runt lite med klotet kastade han det rakt upp i luften och vände sedan förväntansfullt huvudet upp mot skyn för att se det falla ned igen. Munnen halvöppen, med framtänderna blottade. Men, det gick lite snabbare för klotet att komma ner än vad P-O hade förväntat sig.
Så där stod han med öppen mun och tog emot klotet med hjälp av framtänderna.
En gick av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar