Stark depression

Det finns många låtar som får mig vilja göra slut på mitt lidande. En av de starkaste (om inte den starkaste) kandidaterna är såklart Strömstedt med Sista morgonen, men det har jag nog tagit upp förut. Nu kom jag på några fler:

Du, Det är nånting jag vill säga dig
Det är mörkt nu
Och du har lagt dig
Och jag ligger här brevid
Och jag vill att du ska se
Ååh hoppas du kan läsa mina tankar

Du, Du undrar väl nångång som jag
Finns det nån annan som kan göra dig svag
Men vi är som ett pusselspel
Som passar med varsin del
Ååh hoppas du kan läsa mina tankar

Det finns bara en av mig och det är jag
Det finns bara en av dig och det är du
Det finns bara två av oss och det är vi.

Tid
Jag hoppas att det räcker till
Och att det håller
Så länge jag vill
Och om du håller mig hårt i hand
Fast vi blir främlingar ibland
Ååh hoppas du kan läsa mina tankar

Det finns bara en av mig och det är jag
Det finns bara en av dig och det är du
Det finns bara två av oss och det är vi.
Det finns bara en av mig och det är jag
Det finns bara en av dig och de är du
Det finns bara två av oss och det är vi.

Andas i mitt öra (andas i mitt öra)
Jag lyssnar jag vill höra (jag lyssnar jag vill höra)
Nära och kom närmre (nära och kom närmre)
Ge mig, ge mig värme (ge mig värme)

Jag vet att jag kommer få mothugg på den men nej, den är vidrig. Det kryper i mig och jag blir ledsen. Föreställer mig ovan 2 personer i nån sunkig förortslägenhet. De inbillar sig att status inte betyder något för de har sin kärlek men smutsen och sunket i lägenheten blir för mycket och snart drar den andra. Ut på stan för att dricka ren sprit iklädd jeansjacka. Ut på stan för att ligga med någon annan, vakna brevid henne med utsmetat läppstift över hela ansiktet med spritandedräkt. Är det vackert?

Men tillägg måste även göras för Peter LeMarc och en hel del Mauro Scocco. Jag säger bara: det var TUR, ren och skär jävla tur, att jag var liten på 80-talet och början av 90. En riktig olycklig kärlek på den tiden, och slutet hade varit en självklarhet. Minskade inte Sveriges befolkning på den tiden? Det kan inte ha varit en lycklig tid? Riktigt, riktigt stadsstyrt, begränsat urval så det skriker om det och så är ovan vad man får!?! Nej nej nej - det kan inte ha varit mänskligt! Staten måste ha genomfört något stort test: de som genomlider de nästkommande 10 åren är det bra virke i. Übermenschen. De får vara kvar. De ska vara stommen i vårt nav inför ett stundande världsherrevälde.

Och här står vi nu, knarkande sad fucks med kabeltv och trivselvikt som handlar halvfabrikat som om det inte fanns någon morgondag.