Minns med förskräckelse hur alla som började spela piano spelade Kalle Johansson. En låt utan egentlig text, bara för att kunna skrövla på och sjunga för att dölja det ostämda pianots hemska toner.
Min syster spelade piano. Jag spelade gitarr. Mitt rum ljudisolerades med tiden.
Audreys piano stod vägg i vägg med mitt sovrum. Ett riktigt intelligent drag! En pianopraktiserande 10-åring och en svan-aggressiv pre teenager. Det rullade på faktiskt. Nästan varje lördagsmorgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha. Börjar inse att vi alla i Sverige nog formades i samma socialistiska form. Jag trodde i min enfald att landsbygden och Storstaden verkligen skiljde sig åt på 80-talet. Men icke! Exakt samma fenomen.
Kalle Johansson har man vaknat av (inte till) åtskilliga gånger. Gärna felspelad i början och så kör vi om de första takterna - om och om igen. Tror det var där grunden las till min förmåga att kunna sova gott trots 2-3 ringande väckarklockor. Liksom härdad i tid.
Men du var väl ingen svan som ung? Du var väl en ful ankunge? ;)
Ha ha, japp! det var ofta som "folk" slant på tredje tonen och så börjades det om igen. Och igen.
Svan, syftar på humöret där va. Inte utseendet. Jag var verkligen en ful ankunge...fast en med fluffigt hår då!
Skicka en kommentar