Vart lärde du dig vilja ha det (den) som inte vill ha dig?
I blame the lågstadielärare. Hur fan kan man försvara en killes dåliga beteende med att "det är bara för att han tycker om dig". När man blivit slagen! Fy fan vad jag hoppas att det har gått framåt i skolan och dess usla teorier sedan jag gick det.
Inte konstigt att jag inte ville gå till skolan liksom. Some wounds never heal. Funderar dock på att ge tillbaka. Vad tycker ni? Inte mot lärarna alltså, utan de mindre väluppfostrade killarna. Ska jag?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Flumpedagogiken har tyvärr alltid fått för stor inverkan på skolans verksamhet. Där man lägger mer vikt att försvara och skydda "förövaren", snarare än stötta offret.
En sak att hjälpa och försöka få de personer som slår eller behandlar andra illa att sluta upp med detta. Men att förringa gärningen som du beskriver är så jävla oförskämt. Ren feghet och slapphet. Som den förvirrade krönikören Lisa i Metro igår som beskrev våldtäkt som citat: "bete sig illa".
Ge igen? Nej.
I sinnet? Ja. På och slå på dem! :)
Ahmen... blev först lite exhalterad över att ha din permission för att dänga iväg två, i det här fallet, mail på fb för att förklara hur deras ynkliga existens och handlande än i dag ger mig problem. Också säger du nej?!
Har du verkligen tänkt igenom det på riktigt? Man ska väl ändå stå upp för sig själv och det var faktiskt brott som begicks! I alla fall i ett och även i det andra om mobbing rubriceras som brott och det vet jag inte om det gör??? Hmmm. Återkom gärna med mer input!
Mitt svar var genomtänkt, men också väldigt generellt och baserat utifrån de ringa uppgifter du gav.
Självfallet ska du stå upp för dig själv och inte acceptera påhopp, fysisk eller psykisk misshandel och andra oförätter. Du ska inte ta på dig eller känna skuld för vad andra gjort mot dig. Självklart ska du sätta ner foten och göra klart att "detta är inte okay". Det vet vi att du gjort i andra fall och att det är den rätta vägen.
Men vad jag menade med att "inte ge igen" i detta fallet är baserat på följande (och enbart min subjektiva infallsvinkel - du vet ju helheten och vad som hänt - det gör ju inte jag):
Det som hände, hände för väldigt lång tid sedan och kommer motparten:
1. ens komma ihåg det?
2. bry sig om vad det hade för inverkan på dig?
3. ta det till sig på det sättet du vill att han ska ta till sig det?
Även om det som hänt de facto är ett brott enligt brottsbalken så är det preskriberat vid detta laget. Hade detta skett nyligen hade mitt svar förstås varit annorlunda.
Visst kan ett mail till dessa killar ge effekt och du kan få någon slags upprättelse i efterhand, men det kan lika gärna ge upphov till nya sarkasmer och en runda med elaka påhopp och "mejlet valsar runt på Fejjan". Är det värt det? Kommer ett mail få önskat resultat efter all denna tid?
Det kan det absolut göra, men risken är tyvärr i stället stor att effekten kan bli det motsatta. "Get over it","ungar är elaka i den åldern, get used to it" och så har du istället blottat dig för nya påhopp, OM nu dessa killar fortfarande är lika störda idag som då.
Vad är det viktigaste för dig? Att du innerst inne vet att dessa personer gjort dig illa och det inte varit ditt fel, att vi andra vet hur hårt det tagit och hur ledsen du blev av det? Eller att dessa killar ber om ursäkt?
Bara du vet svaret. Självklart har du mitt stöd (och "permission") att dra iväg ett mail om du känner att det är rätt, men jag är bara orolig att det inte kommer få den effekt du önskar. Men jag kan ha fel, det vet du att jag haft förr. :)
Det kanske räcker med insikten och bekräftelsen att de gjort fel, oavsett om de kommer att erkänna det och be om ursäkt eller ej? Även om jag vet att man minsann vill ha rätt.
Och det är så himla himla enkelt att stå utanför och ge råd och säga vad andra ska göra. *krama!*
Skicka en kommentar