En annan resenär

Jag älskar medicin. Har man feber proppar man i sig alvedon, har man hosta klunkar man Cocillana och kan man inte sova hjälper stillisar. Verkar konstigt att vilja lida när det är så lätt att må bra.
Mardrömmen är att få motion på recept av någon new age-läkare. Vilken bluff.

Första gången jag var i Shanghai skaffade jag sömntabletter. Elaka, hemska sömntabletter som åstakom en hemsk metallisk smak som satt i minst ett dygn efteråt. Man blev snurrig och helt ur balans. Riktigt dålig medicin. Men, eftersom det inte fanns något annat att tillgå och jag var totalt ur min sömnrytm fick det gå.

På hemresan satt jag bredvid en ung kinesisk man. Kanske 25-år. Eventuellt flög han för första gången. Han satte sig med ytterkläderna på och efter maten var det lika bra att sova tyckte jag. Tog en tablett, tänkte att det var oartigt att inte bjucka så jag frågade honom snällt om han också ville ha. Han tog emot den, jag drog ner rullgardinen och vaknade först när vi närmade oss Paris. (Ärligt talat, det är så tight med plats i BAs plan att det bästa är att bara försöka sova bort tiden. Luftwaffes plan vet jag inte vad som hjälper emot.)

Killen bredvid sover fortfarande, tungt. Fortfarande med ytterrocken på. När frukosten nalkas fick jag ruska tag i honom. Det var trots allt mitt fel att han dragit på en zombie-sömn på bortåt 10 timmar.
Hans ögon rullade runt lite i hålorna men han försökte ändå upprätthålla skenet och jag skämdes svårt när jag såg honom lulla av planet i sin egna lilla värld, på väg mot det nya, viktiga jobbet i Paris.