Hösten

Varför känner jag mig starkt, maniskt agressiv så fort någon börjar prata om att det är så hääärligt med hösten? Kan inte för allt smör i Småland förstå hur man kan vilja leva i princip alla dagens timmar (ok, i alla fall alla LEDIGA timmar) i ett konstant jävla mörker och kyla? Man fryser så att det känns som om man inte rakat benen på ett par dagar, måste klä sig i ofördelaktiga, och inte alls kaxiga, kläder bara för att inte dö. För att ÖVERLEVA. HUR kan det vara mysigt? Det är ju som att komma tillbaks till stenåldern och känna sig tvungen att hitta en man som kan leta upp nån gammal djurhud som kan svepas runt kroppen. Detta matchas lämpligen upp med nån typ av vickningssnacks i form av lite kött som fortfarande hänger kvar på en benbit.

Det är min starka tro att höstälskare är samma människor som först gnäller över hur dålig sommaren är för att sedan, så fort värmen kommer, gnälla över svullna fötter och hur olidligt varmt det är. Tvingar oss andra att lyssna på detta dravel. Letar sätt att överleva den helt vansinniga hettan där temperaturen kommer upp i toppar som...tja - ska vi säga 30 grader?

Hej hösten! Hej DEPRESSION! Hej fula platta skor som jag måste ha för att inte trilla över och dö i nån gammal lövhög!

eller som Tove sa:
"och verkligen, du har så rätt emmo, de där jävla höstälskarna kan fan dra åt helvete, jag vill inte se dem, höra dem på bussen eller se dem på tv, de är för patetiska. man kan väl fan tända ljus och dricka choklad närfan som helst, varför måste det regna som ett svin ute för att man ska kunna njuta av det...?"