Pappa är här. Vi ska bygga garderober ihop. Trodde jag. Det har han sagt.
Icke då. Hur kunde jag tro nåt sånt?
Helt plötsligt känner jag mig som min mamma som spankulerar runt lite planlöst runt byggplatsen, mest är i vägen, uppträder något nervöst och ryckigt och tillslut blir ivägskickad för att fixa fika. När jag är själv - eller med min fru Kryckan - så fixar vi allt själva. ALLT. Nu får jag inte göra nåt. Vill jag spika så måste jag vänta tills pappa satt i alla VIKTIGA spikar. Jag får göra barn-görat. Ofarliga saker där man inte kan förstöra något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar