Idag lyckades jag med konststycket att irra bort mig på vägen från Odenplan till PO Hallmansgata. 45 min tog det. Jag har bott i Stockholm i 11 år.
Skyller på tröttheten att jag fläskade iväg till Polhemsgatan, på andra sidan polishuset, istället. Jag känner att begåvningsfaktorn slår i botten.
Dock slår det inte gången när jag precis flyttat till Hammarbyhöjden. Jag gick hemifrån för att sola och höll mig in the area eftersom jag är väl medveten om mina begränsningar när det kommer till att hitta. Gick max 10 min bort och memorerade vägen dessutom. När jag gick hem började jag gråta efter ca trekvart. Jag grät och grät, hade hamnat högst upp på kullen (H-byhöjden) men inte fan kunde jag se vart jag skulle för det. Till slut ringde jag mitt ex för assistans. Jag vill dra mig till minnes att jag fick någon typ av hånskratt tillbaks också kämpade jag en halvtimme till innan funkishusets unkenhet omfamnade mig.
Efter det sov jag flera timmar. Det var banne mig 40 grader ute! Ett solklart fall av solsting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha. Själv skrattar jag med dig. Inte åt dig. Dina bloggar är så sköna - med det har jag sagt förr.
Jag vet inte varför förnuftiga och intelligenta kvinnor -ja, jag placerar dig motvilligt i den fållan ;) - ofta har så svårt med lokalsinnet och hitta. Känner massor av tjejer vars enda egentliga stora problem i livet är just detta med lokalsinne (ja, bortsett från stor rumpa, gäddhäng och livlöst hår.. ;)).
Att försöka få dessa tjejer att "gena" mellan kända sträckor är icke att tänka på. ICKE.
Att ta sig från Birger Jarlsgatan typ Kjelssons till Sveavägen går oftast med buss 2 til Odenplan och sedan tunnelbana till Hötorget. Att man går samma sträcka på 4 minuter kommer ICKE på fråga. Okända marker.
Håhåjaja. Inte lätt att vara en felfri man med oändlig kunskap. :-p
haha. imponerande :D minns även den där gången du gick vilse. fascinerande att du inte kan navigera med hjälp av solljuset som lillebror. sleep tight
Skicka en kommentar