Human airbag

Mamma och pappa var väldigt noga med att vi skulle titta oss för noggrant när vi gick över gatan när vi var små. Särskilt när jag gick till Musikskolan för att spela aukustisk gitarr med Gösta Andersson, som förresten alltid tvingade oss bjucka på godis som vi hade. Undrar om han inte t o m tvingade till sig att smaka på mjukglassen en gång. Det är ju verkligen inte ok...

I alla fall: på vägen dit gick vi, jag och Terese, alltid förbi tuffa hamburgerbaren ROXY'S. Hett i KD '88. Där hade de även en jukebox, men den vågade vi bara spela på när killarna i skinnjacka inte satt där. Det stället representerar allt vad neonljus i kombo med mintgrönt står för. Mörkt som satan var det där inne också. Mörker döljer ju som bekant skit.

När vi skulle gå över gatan hade jag ett väl utprovat trix. Körde detta ännu mer frekvent när det var halt ute. Pappa hade informerat om att "även om bilen ska stanna så kanske den inte kan göra det, var extra försiktig!"
Scenario: titta vänster, höger och vänster igen. Föreligger någon typ av tveksamhet om det är lämpligt att gå över tar man skydd av en tant. Man placerar sig på "rätt" sida av det skruttiga exemplaret av människa, så att om det kommer en bil så träffar den henne först och själv skulle jag då slippa undan. Jag var slug redan då. Slug som få!

Åter till Gösta: när vi köpte nya gitarrhäften stod alltid priset längst ner i högra hörnet med en sån där gubbig-old-school-handstill. Lite snirklig och darrig sådär. Inget fick heta "kronor" för Gösta heller, allt refererades till som "pix".
- Kostar 45 pix den här fina boken flickor.
Inne i hans rum luktade det alltid gammal gubbe. Lite svett men framförallt väldigt otvättat. Otvättade kläder och de där små tussarna till hår han hade på huvudet hade det inte ödslats nåt schampoo på på flera år.
Det var väldigt mycket rutig skjorta och cardigan på honom. Men herrejeevlar va vi kunde spela spanska serenader på aukustisk gura.