Jag har funderat en väldigt massa på många olika grejer den senaste tiden. Och nu äntligen känns det som att jag kommit fram till vissa beslut.
Det viktigaste av allt: stå upp för mig själv och sluta låta folk behandla mig som en punching-bag som de kanske behöver för att få sig själva att må bättre?... Nu är det fan slut på det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Riktigt bra tänkt och skrivet Emmo. :)
Kom ihåg att det finns inget motsatsförhållande mellan att vara en schysst och omtänksam vän och människa (som du är) och att samtidigt stå upp för sig själv och inte tolerera vad-som-helst, allra minst att bli illa behandlad. För det är lätt att man får skuldkänslor när man sätter ner foten och då tycker man är elak. Men icke.
Det du beskriver är ett av de klassiska försvarsmekanismerna projicering.
Stå på dig, annars gör någon annan det.
Du har så rätt så! I det här fallet handlar det väl i grund och botten om att jag tycker att riktig vänskap, eller kärlek, ska vara ovillkorlig.
Jag försöker tänka såhär: skulle jag bete mig på det sättet i en viss situation och om andras handlingar är långt därifrån så kanske vi inte är rätt för varandra.
Men det gör ont. Ont att inse och ont att behöva förlora någon som man egentligen tycker så mycket om. Men, nu har jag bestämt mig. jag ska inte låta någon trampa op mig mer. Punkt.
Klart att det inte kommer att fungera långsiktigt - oavsett vilken sorts relation/förhållande/kontakt det är - om det inte är ömsesidigt och i balans.
Du ska se att mycket löser sig genom att du sätter ner foten och står upp mer för dina värderingar, behov, integritet etc och därigenom respekterar dig själv. Då sänder du ut signaler att Emma inte tolererar att köras med eller behandla illa. Trist att man ska behöva tala om för andra människor att de ska behandla andra med respekt.
Jag vet hur det kan vara. När jag ex. hade bil så ställde jag upp och skjutsade folk för jämnan vilket slutade med att de flesta tog det helt för givet och när jag sedan en gång sa nej att hämta några på Arlanda mitt i natten var jag det stora svinet.
Le GRAND PIG!
Oschyst, okamratlig och elak. Det funkade inte att ha bil i stan med parkeringen och jag gjorde mig av med den. Trots det hörde folk av sig och bad om skjuts. När jag underströk att jag inte längre har någon bil fick jag frågan "Men dina föräldrar i förorten har ju en. Kan du inte låna den då?". Idioter.
Tror du de människor jag ständigt hjälpte då var lika hjälpsamma tillbaka? Icke. De var minsann upptagna de få gånger jag bad om hjälp i förväg. Ingen stor sak i sig, men om inte annat lärde jag mig då hur folk kan bete sig. Så det är lätt att hamna i sitsen där folk tar en för givet och inte så enkelt att komma ur.
Niezze: hear, hear! Förstår precis vad du menar.
Fnissar åt "Le grand pig"...
Skicka en kommentar